Idag är ingen vanlig dag, så som jag trodde i morse när jag vaknade, för idag fick vi besked om vart vår klin-placering ska vara. Dvs vart vi ska spendera de kommande 2,5 (kliniska) åren med start nästa termin. De möjliga städerna är Lund, Malmö & Helsingborg. Jag har inte tänkt så mkt på det, orkar inte stressa över sådant jag inte kan påverka, jag gjorde mitt val i veckan som alla andra (valde först Lund, sen Malmö och sist Helsingborg). Idag kom det fruktade mailet - jag fick Helsingborg. 

Jag ska inte ljuga och säga att det känns BRA. Det känns fett tråkigt av 2 anledningar - jag var den enda av alla mina vänner som hamnade där & jag kommer få lägga 2 timmar på att bara ta mig till och från plugget. Pendlingen är något som jag vet kommer lösa sig, man får liksom gå upp tidigt bara. Sjukhuset i Helsingborg har jag också bara hört gott om så det är lugnt. Det som suger är ju att jag tappar mina vänner. Det känns. Fastän klin är annorlunda pre-klin i det att man inte har lika mkt föreläsningar tsm utan mer går bredvid läkare osv, kommer man ju ändå träffa de man är placerad tillsammans med. Kunna chilla ihop i lunchrummet, prata skit om dåliga handledare med någon. Bara vara i det tillsammans. Alla säger att klin är betydligt tuffare än vad vi hittintills stött på och jag hade gärna tagit mig an den utmaningen tillsammans med vänner. Iaf en ynka vän. 

Det har nog inte sjunkit in riktigt ännu, jag lever fortfarande i tanken om att det löser sig. Och det gör det ju. Såklart. Jordens undergång är liksom inte på ingång men ändå, lite får man tjura.

Jag väljer att se det så positivt jag kan! Det är trots allt läkare jag vill bli, att hänga med mina vänner kommer jag också kunna göra. Jag får lära mig att plugga på tåget och hoppas på bra handledare ;-)