Att läsa till läkare innebär att man ibland får ta del av lite märkliga saker. Vi får bl a göra kroppsundersökningar på varandra (tvivlar på att tex jurister får se sina klasskamrater i underkläder i skolsammanhang) eller som idag, närvara vid obduktion. Jag förstår att detta är ett känsligt ämne så vill man inte läsa mer om det går det bra att stanna här :-)))

Jag tänkte inte gå in på djupet, det är ju trots allt en upplevelse man inte direkt vill (eller ens får) dela med sig av i så stor utsträckning. Bara gå in lite på dagen.

Idag hade jag min andra obduktion. Vid de här tillfällena blir vi inte tilldelade en kropp som vi "får lära oss på" utan det är en helt äkta obduktion där vi studenter närvarar i samband med obduktionstekniker/amanuenser samt patolog, för att finna dödsorsak hos den avlidne. Det är alltså ingen lekstuga utan fullt allvar och därmed tas kroppen i full respekt. Vi är där från 08 till 12 och lägger i slutet fram våra fynd för ansvarig patolog. 

Jag är helt slut efter idag. Momentet är uttröttande för mig genom främst 2 aspekter:
1- det är en slags mental urladdning att genomgå vad som, för de allra flesta, är ett ovant och lite obehagligt förlopp. Man ser saker man inte är vad vid att se, man luktar saker som man inte är van vid att lukta. Man står upp i en ganska statisk ställning i 4 timmar. Det kan trötta ut den bäste.

2 - Jag kan inte äta bra, varken före eller efter. Av ren aptitslöshet får jag inte i mig mycket käk, idag gick jag upp kl 06 och har nu (kl 19) ätit 2 knäckebröd med smör, ett glas yoghurt samt druckit en kopp kaffe. Min mage kurrar men allt jag närmar munnen luktar konstigt. Jag äter heller inte kött eller fisk dagarna runt obduktion, jag har helt enkelt ingen aptit för det. 

Jag tycker att momentet i sig är bra. Trots att man i sin karriär kommer möta merdelen levande patienter (även patologer träffar levande) är döden en stor del av vårt arbete. Man kan inte blunda för det, och alla kommer en dag nå dit. Långt ifrån alla kroppar obduceras, men alla ser vi lika dana ut inför döden. Det är något som slog mig starkt första gången jag närvarade. Det är såhär vi alla ser ut, give or take. Det sätter lite spår, tycker jag, och inte minst får man en helt ny bild av all den anatomi vi lärt oss! Det är trots allt det viktigaste, vi måste ju veta vart mjälten sitter innan vi ska in och operera på en levande patient. Våra handledare (amanuenser) är jättebra och vana vid att alla reagerar olika. Man får lov att sätta sig ner eller lämna rummet, men också vara väldigt delaktig om man så vill det.

Jag ville bara berätta lite om min dag, antar jag! Innan jag kom in på läkarprogrammet hade jag ingen aning om vad som hände där, så här är en liten inblick i termin 5. I övrigt har jag ett ganska pressat schema nu (just den här veckan är lite chill dock, behövligt) så jag tar varje dag för sig. Mycket att närvara på och mycket att studera på egen hand. Men det är kul!! Tänk att nästa termin ska jag ut på klinik??? What vad hände med all tid liksom. Känns väldigt nära och väldigt långt bort på samma gång. Märkligt.

Nu ska jag leta efter något som går att käka...! Hade ingen passande bild för inlägget så här är en som visar hur familjen spenderar kvällen efter en nice middag hos mig & Jacob. Till och med Pim-Pim var mätt.