Igår var jag ute på min första praktik under utbildningen. Jag fick sätta på mig den lilla fina skylten och introducerades av min trevliga handledare som "Tove, blivande kollega!". Det var en märklig känsla, jag la snabbt till ett nervöst "jag är fortfarande bara på termin 1..." vilket direkt kontrades med "där har vi alla varit". 

Efter 9 intensiva timmar kom jag hem, satte mig på soffan och började reflektera över dagen som varit och alla intryck jag fått. Vi är sköra, vi människor. Samtidigt är vi otroligt starka. Vi är olika på så många sätt och lever skilda liv men då tiden rinner ut hamnar vi alla i samma sits. Ibland varar den inte så länge som önskat och ibland får vi tid i överflöd. Den gemensamma nämnaren är att vi alla hamnar där, i slutet.

Idag är jag mer motiverad än någonsin till att bli läkare. Jag vill rädda, hjälpa, lindra och förstå. I de fall där allt redan är gjort vill jag kunna bekräfta det. 

Nu ska jag sätta mig med plugg inför tentan och tänka på att detta är något jag får lov att göra mer än något jag måste. Sen ska jag krama Jacob extra hårt och knalla upp till mina kursare för utvärdering av gårdagen!